Sanningen är inte vacker.

Det är ett uttryck jag hör många gånger och jag hoppas verkligen inte att det stämmer.
Du har aldrig varit bra på att kyssas. Inte direkt dålig heller. Jag menar det är inte så att din tunga gräver sig ner i min hals... fast jag saknar passionerade kyssar. Kyssar som får magen att pirra och knäna att bli svaga.

Jag kysste en annan under semestern.. det är väl ingen stor nyhet så, har ju dessvärre(?) hänt förut.. Men denna gång var speciell. En kille med glimten i ögat och guuuud vad bra på att kyssas. Jag blev chokad, hade inte förväntat mig det..
vet inte vad jag hade förväntat mig men en sådan kyss hade jag inte fått på länge.
Nu är jag rädd att du håller på att få mig på fall...

Om kyssen säger allt så kommer jag att få problem.

Jag är frustrerad, om nu det är order som beskriver mig bäst nu.
Jag känner mig rastlös och har hundratusen tankar som snurrar runt i mitt huvud och inte verkar försvinna.

• Jag är så trött på mitt jobb och känner att det verkligen är dags att gå vidare och hitta något mer utvecklande. Samtidigt har jag underbara arbetskollegor och vet inte om jag är redo att släppa taget...

• Jag vill kunna kalla dig pojkvän och bli pressenterad som din flickvän... men det känns som att spänningen har försvunnit och att du känner dig för bekväm med mig, eller nej, inte för bekväm... men jag vill känna mig speciell! Om du nu officiellt skulle bli min pojkvän skulle det betyda slutet för min möjlighet att flirta med andra utan dåligt samvete. Lika skönt som det vore att kunna säga: "tyvär, jag har pojkvän" lika jobbigt vore det att inte kunna söka uppskattning hos andra.

• Jag känner ett sådant sug efter allting! Mat, godis, glass, shopping, sex.. ja allt. Men när jag väl får det är det inte lika väluppfyllande som jag hade föreställt mig och sen kommer ångesten. Jag vill bli vältränad och komma iform men ändå äter jag massa glass bara för att jag kan och för att jag får!  Även om glassen var god känner jag att det inte var tillräkligt och att jag borde fått ur mer av det, när allt jag igentligen fick var extra fläsk på magen hmm..
  Jag shoppar för att det är avslappnande och roligt och för att jag verkligen behöver sakerna men sen så står jag där hemma utan något lämpligt att klä mig i och med en tomm plåbok. Vad gör jag för fel??
  Jag blir frustrerad om du somnar utan att vi har haft sex.. men de gånger då vi har det känner jag mig ändå inte helt nöjd efteråt (även fast det var grymt) och vill ha mer. Jag vill ha mer mer mer, men av vad? allt?

• Jag vet att jag borde sova och framförallt för att jag igentligen är trött men jag vill inte! Detta resulterar ju såklart i att jag blir extra trött dagen efter och att jag blir extra less på jobbet...

Idag fyllde du år. Jag hade hoppats att du  i alla fall kunde ge mig en timme av den dagen.
Problemet med hopp är att man ofta står där i slutet av dagen besviken.

Din släkt var hos dig stor del av dagen och även några av dina vänner.
Jag vet att det inte vore lämpligt för mig att dyka upp där när din släkt var hos dig. 
Jag tror fortfarande inte en enda i din släkt har hört talas om mig, inte ens din bror.
Det gör ont på sätt och vis. Vågar du inte stå för att du träffar mig eller vill du undvika allt ordet seriöst snuddar vid?

Jag skulle aldrig begära att du presenterade mig för din släkt, men om du bara visste hur mycket det skulle betyda om du bara kunde nämna mig för din bror.
Vissa av dina vänner vet om att du träffar mig och det känns bra att jag fått träffa vissa av dem, men vad är det att komma med efter snart ett års tid..



Just när jag tror att vi börjar gå framåt och jag ser hopp för dig och mig så får jag suga på den sura karamellen. Det är den smaken som får mig så matt, irreterad och besviken att jag bara vill lägga ner allt.
Men jag kan inte, jag tycker för mycket om dig. (!!!!)
Jag har aldrig kännt såhär för någon annan och rädslan för att jag aldrig kommer att kunna göra det heller får mig att aldrig vilja släppa taget.

Nu kommer vi båda ha semester på enskilt håll.  Två och en halv veckor utan en skymt av varandra, (utan att ens prata med varandra?)
will it make us or will it break us?