Sanningen är inte vacker.

Flera månader sen jag skrev, antagligen eftersom jag inte har känt samma behov av att skriva av mig.
Jag antar att det är ett posetivt tecken?

Vi hittade tillbaka till varandra. Det gick inte på tre sekunder och första mötet var stelt, men vi är tillbaka.
Dessvärre på samma ruta som vi var förut, även om jag ibland ser potential och hopp till utveckling.

Du är fortfarande inte min och jag är fortfarnde inte din.
Det är galet hur det kan gå så sjukt segt framåt. Jag har funderat en hel del omkring detta.
Är det för att du är äldre än mig och det blir jobbigt att pressentera en flickvän som fortfarnde bor hos mamma?
För att jag har så mycket mer kvar att uppleve och se och att du inte vill hålla mig tillbaka?
Eller är det för att vi helt enkelt blivit fast i denna fas och vi inte vet hur vi ska ta oss ur den?
Antagligen är den en kombination av allt.

Dessutom tror jag vi både trivs så bra i det vi har just nu att det inte finns anledning att pusha det framåt.
Men jag tror ibland att vi båda önskade att vi kunde kalla varandra flickvän/pojkvän. Jag vet iaf att jag gör det och jag hoppas att du känner likadant.
Men att inte ha den titeln över oss ger oss även en frihet att leva våra enskilda liv på ett sätt vi trodligen inte annars hade gjort.

Jag ser en framtid mellan dig och mig, snälla gud låt mig aldrig förlora han.