Sanningen är inte vacker.

Den ena delen av mig ser på detta posetivt, är glad, ambitiös, självsäker och stark. Det är så de flesta ser på mig och det är den personen folk förväntar sig att jag ska vara. Jag hörde mig själv säga "Jag är rädd för att misslyckas" och reaktionen blev en konstigt blick och ett höjt ögonbryn "det där låter verkligen inte som du". Och det gör ont.. Ibland är det jobbigt att folk har höga tankar om mig. Det känns som en image jag måste leva upp till, skulle jag säga att jag tycker det är svårt att träffa någon som tycker om mig på riktigt skulle jag få samma reaktion där.. Men det finns en sida hos mig som är livärdd för att misslyckas, livrädd för att göra mig själv ovh andra besvikna, rädd för att förstöra den fina bilden andra har av mig.. ensam och rädd. Ibland vore det skönt om folk kunde förstå att den sidan är lika stor, äkta och ritkigt som min andra.