Sanningen är inte vacker.

Eftersom jag lyckades tappa bort min mobil på fredagen stälde mamma sin på ringning åt mej på morgonen, plus att hon sedan ringde hemtelefonen för att få mig att gå upp..
Fortfarande smått berusad gick allt i slovmotion, duscha o få på sig lite kläder tog nästan två timmar innan jag kunde komma iväg till skolan..
I väntan på tunnelbanan kändes det som jag var i en annan värld, allt gick så mkr fortare än mig och jag hände inte ens med mina egna tankar.. Väl framme i skolan gav mig läran en konstig blick och frågade om jag mådde okej?
klart.
En mindre snygg syn den dagen var mina ben, blåmärken precis överallt, svullna fotleder, till o med armarna hade blåmärken. Fråga mig inte hur jag lyckas.