Kär

Jag är kär. Jag kan känna det i hela kroppen.
Jag saknar dig när du inte är omkring, du finns i mina tankar när jag somnar, du är den jag vill ha.
Sommaren 2008 träffade jag dig för första gången och sen dess har du varit en stor del av mitt liv men det är först nu jag inser att jag verkligen är kär, kär kär kär!
Jag har inte ens sagt att jag tycker om dig, orden kommer bara inte ur min mun. Flera gånger har jag tänkt att skicka ett sms men bara en enkel mening som jag tycker om dig verkar inte fastna.
Hur ska jag då lyckas få ur mig att jag vill bara din, bara din och att jag vill att du ska vara bara min?

I need some help, I need some suggestions.




P.S I Love You D.S

Once again


Jag
fick åter igen vara den större personen, höra av mig och se till så att vi sågs.
Du gjorde allt för att undvika att prata om Fredagen men jag kunde se att du skämdes, att du visste att du hade bettet dig illa och att du ågrade det.
Till slut accepterade jag dina armar omkring mig, dina pussar och lät mig njuta av den trugghet din närhet ger mig.
Dagen efter kom ett sms där du bad om ursäkt.
Att du vet att du gjort fel, att du ångrar dig betyder mycket mer än ett simpelt förlåt.
Vad som händer nu återstår att se.
Nu är det du som ska höra av dig och leda vägen.



Jag börjar tröttna på att ha det som vi har det.
Jag vill ha en pojkvän.


To be the bigger person

Jag behövde verkligen festa i Lördags, få känna mig uppskattad och omtyckt.
Det var lyckat, jag var stabil. Men du hörde inte av dig..

Sådan lycka är dock bara tillfällig. På söndagen var allt lika tomt igen.
På jobbet drog jag på mig hörlurarna, avlägsnade mig från omvärlden och sjönk in i roxettes musik..
Orden träffade som spikar i hjärtat och tårarna var svåra att hålla tillbaka.
It must have been love, but its over now..
Feeeling so small I stair at the wall, hoping that you think of me too..


Hur vulnerable jag än var kände jag att jag var tvungen att Listen to your heart, vara den större personen och skickade iväg ett sms till dig. Svaret kom tre timmar senare... och du frågade inte ens hur jag mådde?! Hur min helg hade varit, INGET. Bryr du dig ens?

Inte ett ord från dig idag heller. I dessa stunder är vänner värda guld, ni ger mig styrka ni ger mig ork.


En och en halv timme.

Så lång tid tog det innan du hörde av dig igår, med ett sms!
Vart tog du vägen? Är du seriöös?! Jag förklarade för dig att jag var tvungen att åka hem och sova eftersom jag jobbade dagen efter.. och du verkade ju inte direkt bry dig om mig. Vilket även blev mitt svar på sms:et.
Sen ska du bli sur på mig?! På mig?!
När det är DU som bettet dig som skit.
Förnedarande.


Har varit förbannad hela dagen idag.
Jag trodde att du skulle ringa idag när du nyktrat till, men oj vad fel man kan ha!


Vill inte känna något, vill inte tänka.. Ikväll blir det sprit!
Kanske borde testa någon ny drog? Som får en borta i det blå....

Gråter

Jag har aldrig sett dig såhär förut. Jag har sett dig full förut, men full, glad och trevlig.
Aldrig någonsin har du varit oförskämd mot mig, aldrig.
För många tjejer skulle det här säkert inte vara någonting men det sårar verkligen mig.
Jag har hållt min mobil i handen i en timme nu med hoppet om att du ska höra av dig... men nej.

Vad gör jag om du inte hör av dig imorgon? Eller dagen efter?
Allt jag har och säga är tårar.

 


Ärlighet kommer med alkohol...

Du tycker att det vi har är ganska lagom.
Jag vet inte hur jag ska tolka det, det låter som att du är nöjd med situationen men med tanke på att du använder ordet ganska framför tyder väl på att det är något du vill förändra?

Are you hungry for wonderful because I am...

Jag träffade dig igår och blev påminnd om varför jag tycker om dig.
Det finns så mycket som är så bra med dig, saker som får mig att känna lycka inombords. Jag antar att det är dessa bra egenskaperna i en männsika man måste fokusera på och sedan får man lära sig leva med det man inte tycker lika bra om. Jag kommer aldrig att kunna förändra dig eftersom du är just du, men jag kan lära mig hur jag ska hantera dessa på bästa sätt.
Det konstiga är att jag inte alls sov lika bra med dig inatt som jag annars brukar. Jag brukar somna snabbt, sova djupt och kanske någon gång vakna till för att kolla på dig några sekunder innan jag sover vidare...
Inatt kunde jag inte somna, jag fick ingen ro och konstiga tankar snurrade runt i mitt huvud. Jag vred och vände på mig men ingenting verkade hjälpa. Om jag väl somnade till vaknade jag av den ena konstiga drömmen efter den andra. Konstigt konstigt...

Letters from my heart

Jag skrev förut att jag kanske skulle lägga upp brevet jag skrev till honom, så här kommer det.
Det är inte direkt till han, men det är vad jag kände för honom och om honom de kvällen.

Man tycker att det borde vara så simpelt. Jag har känslor för dig, klart som fan jag har. I mina tankar har jag föreställt mig och dig tillsammans som lyckliga sambos. Jag är dig evigt tacksam för att du lärde mig finna ro och lugn i mig själv, något som jag inte haft på en väldigt lång tid. Men lik fly förbannad, ledsen och besviken är jag att du hittat ett sätt att ta det ifrån mig. Kanske någon gång i framtiden kan jag öppna mitt hjärta för någon annan men just nu känns det som det aldrig kommer att hända. Det är svårt när man har byggt sin framtiden med dig i tankarna. Jag har sett mig själc där om några år med en bra karriär och en trygg famn att komma hem till. Det är inte förens nu jag inser vilken stöttning du har varit längs vägen och med vilken förståelse du har lyssnat på mig. Du har trott på mig. Men efter alla dessa fina tankar jag tänkt om dig blir jag förbannad. Varför somnade du när du visste att jag skulle komma? Varför höll du mig gömd från dina närmaste kära? Varför kom ditt jävla cp ex upp på tal bland alla din historier om ditt liv?!! Du har tydligen inte släppt taget om henne och fyfaaan nu känner jag att jag inte kan släppa taget om dig. Jag tror att du behöver mer av en utmaning än vad jag har gett dig under vår tid. Alltså dyfaaan, FATTA, nu är det ett år sen vi träffades, ett jävla år sen! Jag vet inte om jag ska vara arg, ledsen eller besviken. Jag funderar på att inte höra av mig på ett tag, men rädslan för att inte du inte heller kommer höra av dig är för jävla svår att tåla. Och hur kommer det sig att när man absolut vill hålla sig borta från att höra av sig är det som svårast? Jag hoppas att jag kan ta med mig lite av den ro du gett mig även om du inte finns vid min sida.


En klump i magen

Kvinnlig intution. Så brukar det kallas, vi känner på oss saker i förväg innan de har hänt.
Detta får mig att må illa. Jag har en känsla av att det är slut.

Jag mår illa, den här känslan är allt för beknat och den har aldrig resulterat i något bra.
Jag vill bara veta, jag  vill bara ha ett svar, jag vill bara att detta ska vara över.



You don't know what you got untill your missing it a lot....

Happy birthday?

Idag fyllde du år. Jag hade hoppats att du  i alla fall kunde ge mig en timme av den dagen.
Problemet med hopp är att man ofta står där i slutet av dagen besviken.

Din släkt var hos dig stor del av dagen och även några av dina vänner.
Jag vet att det inte vore lämpligt för mig att dyka upp där när din släkt var hos dig. 
Jag tror fortfarande inte en enda i din släkt har hört talas om mig, inte ens din bror.
Det gör ont på sätt och vis. Vågar du inte stå för att du träffar mig eller vill du undvika allt ordet seriöst snuddar vid?

Jag skulle aldrig begära att du presenterade mig för din släkt, men om du bara visste hur mycket det skulle betyda om du bara kunde nämna mig för din bror.
Vissa av dina vänner vet om att du träffar mig och det känns bra att jag fått träffa vissa av dem, men vad är det att komma med efter snart ett års tid..



Just när jag tror att vi börjar gå framåt och jag ser hopp för dig och mig så får jag suga på den sura karamellen. Det är den smaken som får mig så matt, irreterad och besviken att jag bara vill lägga ner allt.
Men jag kan inte, jag tycker för mycket om dig. (!!!!)
Jag har aldrig kännt såhär för någon annan och rädslan för att jag aldrig kommer att kunna göra det heller får mig att aldrig vilja släppa taget.

Nu kommer vi båda ha semester på enskilt håll.  Två och en halv veckor utan en skymt av varandra, (utan att ens prata med varandra?)
will it make us or will it break us?


Uppdatering

Flera månader sen jag skrev, antagligen eftersom jag inte har känt samma behov av att skriva av mig.
Jag antar att det är ett posetivt tecken?

Vi hittade tillbaka till varandra. Det gick inte på tre sekunder och första mötet var stelt, men vi är tillbaka.
Dessvärre på samma ruta som vi var förut, även om jag ibland ser potential och hopp till utveckling.

Du är fortfarande inte min och jag är fortfarnde inte din.
Det är galet hur det kan gå så sjukt segt framåt. Jag har funderat en hel del omkring detta.
Är det för att du är äldre än mig och det blir jobbigt att pressentera en flickvän som fortfarnde bor hos mamma?
För att jag har så mycket mer kvar att uppleve och se och att du inte vill hålla mig tillbaka?
Eller
är det för att vi helt enkelt blivit fast i denna fas och vi inte vet hur vi ska ta oss ur den?
Antagligen är den en kombination av allt.

Dessutom tror jag vi både trivs så bra i det vi har just nu att det inte finns anledning att pusha det framåt.
Men jag tror ibland att vi båda önskade att vi kunde kalla varandra flickvän/pojkvän. Jag vet iaf att jag gör det och jag hoppas att du känner likadant.
Men att inte ha den titeln över oss ger oss även en frihet att leva våra enskilda liv på ett sätt vi trodligen inte annars hade gjort.

Jag ser en framtid mellan dig och mig, snälla gud låt mig aldrig förlora han.

Jag vill inte ha det såhär

Jag vill undra om du träffat någon annan, haft sex med någon annan, och det hemskaste om du har fallit för någon annan. Jag vill ha tillbaka det vi hade förut, fast mer. Jag vill att det ska vara du och jag officiellt, pojkvän och flickvän.
Det skulle vara underbart att faktiskt få säga jag tycker om dig eller jag saknar dig. Speciellt att få höra det.

Jag vill inte behöva undra varför du untaggar bilderna på dig på facebook, eller raderar historiken. Kanske är jag paranoid men för mig är det en varnings signal, vad är det du inte vill att jag ska veta? Eller någon annan?

Har du träffat någon annan?

Guud... this is killing me.

Where do we go from here?

Nobody sad it be easy, but nobody sad that it would be so hard..


Åtta dagar

Över åtta dagar sen jag hörde något alls från dig. Jag tänker inte samma tankar om dig som jag gjorde förutom, saknar dej inte på samma sätt. Förut saknade jag dig vid min sida om kvällen, saknade att ligga i sängen höra dina andetagen och tryggheten i dina armar. Jag saknar det inte längre, har tappat känslan om trygghet du gav mej, även när du inte fanns vid min sida. Tänker på dig varje dag, hoppas att du ska höra av dig, fast jag saknar inte dina armar omkring mig, jag blir bara depprimerad när jag tänker på dig.
Vad gör du? vem är du med? vem finns vid din sida när du somnar? Har du glömmt mig?
Jag orkar inte mer.


Helt ok.

Jag orkade inte ta mig till skolan på fredagen, efter lite sömn sistsa natten med dig var jag ganska trött.
Den natten hade jag också en mardrömm, att du stog och hånglade med en tjej framför mig, och jag blev såklart sårad. Men det var bara en drömm, inget som någonsin kommer bli sant.
Senare på dagen såg jag att ett sms som du skickat en halvtimme efter jag åkt, som visade att du ville ha mig där, blev varm i hela koppen. När jag läste det visste jag dock att du redan satt på planet, på väg bort från mig.
Jag kunde inte låta bli att svara ändå, var tvungen.

På kvällen blev det ut med en vän, som jag känner att jag verkligen kan dela allt detta med, som jag vet förstår. Och det hela kändes faktiskt helt ok, vi hade ett sådant bra avslut och jag kände mig lugn i kroppen.
En drink blev till två, sen blev det fylla på sturecompagniets övervåning och minnesluckor.

Sista kvällen?

Att säga hej då är aldrig lätt. Speciellt inte när hela kvällen var så perfekt.
Att jag var tvungen att gå upp ur den varma sängen, lämna dig och säga hej då var hemskt, men samtidigt kändes det helt ok. På något sjukt sätt var jag lugn med det hela. Kanske för jag har varit inställd på det så länge, eller för att du aldrig fått mig att tvivla och jag verkligen trodde att vi skulle hålla. Som en unge var jag tvungen att hoppa tillbaka till sängen och ge dej en sista puss, två gånger.


Now your gone

Varje gång jag  har varit tveksam, känt mig liten eller dum har du fått mig att känna mig säker. För första gången på länge (någonsin?) har jag hittat en person som ger mig den trygghet jag behöver för att känna lugn. Och det som känns mest ofattbart är att det aldrig har varit komplicerat, sånna där saker som man bara stör sig på, gör att man blir irreterad, inget alls av det. Total lugnhet och trygghet. Jag har till och med skrattat, haft roligt tillsammans.. and now youre gone.

Övergiven

Det finns säkert en förklaring. En bra förklaring till varför du inte hör av dig ikväll. Det måste finnas en.

Tre månader

tre månader är en lång tid. kommer vi klara det? Vill vi klara det?
Du har inte tagit upp det, så antagligen inte. Jag ska njuta av mina sista 30dagar med dig. För nu är allt perfekt.
Kanske kommer vi hitta tillbaka till varandra.  Men antagligen inte.
Jag vet att jag måst hitta ett sätt att släppa känslorna snart och snabbt.
Men just nu, nu ska jag bara vara lycklig.

Pinsamt

Jag trodde jag skulle få dissen. Men så var det ju inte. Ibland kan jag hoppa till slutsater alledes för fort. Jag antar att jag kände mig osäker. För när vi sågs så gav du mig dig, drog mig till dig. Omedvetet drog jag mig bort. Vet inte varför jag gör det. Jag vill ju så gärna. Om jag får chansen igen så ska jag visa dig det.

Tidigare inlägg
RSS 2.0