Sanningen är inte vacker.

Ja.. vafaan ska jag skylla på nu då. Är trött på att skylla på saker, vet att jag borde ta mitt ansvar och vet att jag inte är 17år längre. 19år och jag inte längre skylla på att jag inte visste bättre. För det vet jag.
Men är det bättre att säga sanningen och såra någon än att ljuga och ändå inte bli trodd?
Kollat igenom mina sopor, då är man fan desperat efter svar.. Men tror du själv att du kommer få uppriktiga svar om skit, tårar och oro är allt jag får när jag berättar sanningen? Hela sanningen, allt om mitt liv, skulle knäcka dig.
Vi är så olika du och jag, och jag vet att du aldrig kommer att förstå, även om du försöker. Det är konstigt hur mor och dotter kan vara som dag och natt. Jag vet att du var felfri i din uppväxt, har pluggat hårt och levt på den säkra sidan livet. Men det är inte jag. Jag måste ta risker för att känna att jag lever, jag måste få köra fort, jag msåte få uppleva världen och testa mig fram i livet. Jag vill inte leva ett tråkigt liv och vakna upp när jag är 50 och tänka, så mkt jag skulle kunna gjort men aldrig gjorde. Jag lever för nuet. Du sa det själv, att jag fått lära mig saker den svåra vägen. På gott och ont. Jag är den jag är.