Sanningen är inte vacker.

Jag skrev förut att jag kanske skulle lägga upp brevet jag skrev till honom, så här kommer det.
Det är inte direkt till han, men det är vad jag kände för honom och om honom de kvällen.

Man tycker att det borde vara så simpelt. Jag har känslor för dig, klart som fan jag har. I mina tankar har jag föreställt mig och dig tillsammans som lyckliga sambos. Jag är dig evigt tacksam för att du lärde mig finna ro och lugn i mig själv, något som jag inte haft på en väldigt lång tid. Men lik fly förbannad, ledsen och besviken är jag att du hittat ett sätt att ta det ifrån mig. Kanske någon gång i framtiden kan jag öppna mitt hjärta för någon annan men just nu känns det som det aldrig kommer att hända. Det är svårt när man har byggt sin framtiden med dig i tankarna. Jag har sett mig själc där om några år med en bra karriär och en trygg famn att komma hem till. Det är inte förens nu jag inser vilken stöttning du har varit längs vägen och med vilken förståelse du har lyssnat på mig. Du har trott på mig. Men efter alla dessa fina tankar jag tänkt om dig blir jag förbannad. Varför somnade du när du visste att jag skulle komma? Varför höll du mig gömd från dina närmaste kära? Varför kom ditt jävla cp ex upp på tal bland alla din historier om ditt liv?!! Du har tydligen inte släppt taget om henne och fyfaaan nu känner jag att jag inte kan släppa taget om dig. Jag tror att du behöver mer av en utmaning än vad jag har gett dig under vår tid. Alltså dyfaaan, FATTA, nu är det ett år sen vi träffades, ett jävla år sen! Jag vet inte om jag ska vara arg, ledsen eller besviken. Jag funderar på att inte höra av mig på ett tag, men rädslan för att inte du inte heller kommer höra av dig är för jävla svår att tåla. Och hur kommer det sig att när man absolut vill hålla sig borta från att höra av sig är det som svårast? Jag hoppas att jag kan ta med mig lite av den ro du gett mig även om du inte finns vid min sida.