Tillbaka på ruta ett
Här om dagen satt jag och läste igen mina gamla blogginlägg och jag blev stolt över mig själv att jag inte längre dricker på samma sätt. Att jag blivit stabilare och har fötterna på jorden.
Därför är det just extra komiskt att jag sitter här idag och har den värsta bakfyllan på länge.
Blåmärke och uppskrapat knä, sprickna blodkärl i ögat och en ond armbåge.
Igår blev det alledes för mycket av det goda. När jag väl hade lyckats vingla mig ut fråg klubben så ringde du, nyhemkommen från krogen. Jag hoppade in i en taxi för att åka hem till dig, precis som bestämt.
Väl utanför din port (som självklart är låst) ringer jag dig ett flertal gånger utan lycka. KUL att du har somnat och inte vaknar?! Men dyngpackad och väl besluten tänkte jag självklart inte ge upp. Så jag börjar kasta grus mot ditt fönster, precis som på film.. som om du skulle vakna av det?
De mesta av gruset träffade dock din grannes olika fönster...
efter ett tag kommer det förbi en kille, trevligt och hjälpsam. Självklart säger jag att jag bor där högst upp, lite pinsamt att säga att jag åkt hem till en kille som inte är vaken! Han testar sin nyckel men den passar ju självklart inte...
Det slutar med att han erbjudar mig sovplats eftersom han fem minuter därifrån. Full och trött så tycker jag självklart att det är en bra plan.
På morgonen vaknar jag i hans soffa utav att "killen min" ringer. Ber om ursäkt och la la. Säger att han ska gottgöra mig och komma på något riktigt bra vi kan göra. Jag drar på mig klackarna och drar mig hemåt.. Vill verkligen inte säga att jag sov på nån killes soffa inte alls långt bort..
Väl hemma smsar vi, jag är riktigt trött och sliten och du beger dig in till stan och ber mig höra av mig om jag kommer in. Med tanke på hur skit jag mådde orkar jag mig inte in till stan utan förväntar mig att du ska höra av dig senare på dagen..
Nu är klockan ett på natten och inte hört ett ord av dig sen dess??!
Miljontals tankar snurrar runt i mitt huvud som jag inte ritkigt orkar tänka på, jag orkar helt enkelt inte med ångest.
Jag hatar ångest.
Därför är det just extra komiskt att jag sitter här idag och har den värsta bakfyllan på länge.
Blåmärke och uppskrapat knä, sprickna blodkärl i ögat och en ond armbåge.
Igår blev det alledes för mycket av det goda. När jag väl hade lyckats vingla mig ut fråg klubben så ringde du, nyhemkommen från krogen. Jag hoppade in i en taxi för att åka hem till dig, precis som bestämt.
Väl utanför din port (som självklart är låst) ringer jag dig ett flertal gånger utan lycka. KUL att du har somnat och inte vaknar?! Men dyngpackad och väl besluten tänkte jag självklart inte ge upp. Så jag börjar kasta grus mot ditt fönster, precis som på film.. som om du skulle vakna av det?
De mesta av gruset träffade dock din grannes olika fönster...
efter ett tag kommer det förbi en kille, trevligt och hjälpsam. Självklart säger jag att jag bor där högst upp, lite pinsamt att säga att jag åkt hem till en kille som inte är vaken! Han testar sin nyckel men den passar ju självklart inte...
Det slutar med att han erbjudar mig sovplats eftersom han fem minuter därifrån. Full och trött så tycker jag självklart att det är en bra plan.
På morgonen vaknar jag i hans soffa utav att "killen min" ringer. Ber om ursäkt och la la. Säger att han ska gottgöra mig och komma på något riktigt bra vi kan göra. Jag drar på mig klackarna och drar mig hemåt.. Vill verkligen inte säga att jag sov på nån killes soffa inte alls långt bort..
Väl hemma smsar vi, jag är riktigt trött och sliten och du beger dig in till stan och ber mig höra av mig om jag kommer in. Med tanke på hur skit jag mådde orkar jag mig inte in till stan utan förväntar mig att du ska höra av dig senare på dagen..
Nu är klockan ett på natten och inte hört ett ord av dig sen dess??!
Miljontals tankar snurrar runt i mitt huvud som jag inte ritkigt orkar tänka på, jag orkar helt enkelt inte med ångest.
Jag hatar ångest.
Kommentarer
Trackback
