Sanningen är inte vacker.

Det var svårt att hålla sig från att skriva till dig, men jag klarade det. Jag har tillräkligt med självrespekt nu för att veta vad jag bör tåla och ta emot från andra och inte. På ett sätt gör det mig starkare att veta att jag klarar av det men samtidigt är det väldigt frustrerande, allt jag väntar på är att du ska höra av dig!

Jag fick ett sms av en vän som ville att jag skulle följa med ut och festa. För stunden fanns det inget jag mer ville.
Att bara kunna supa bort sina tankar och slippa tänka på något. Det var bara turen att jag jobbade så sent..
För det var där, där med spriten allting började...

Jag var bara sexton år. För att slippa tänka på allt skit och för att komma bort från verkligenheten, om bara för en stund tog jag till flaskan. Det hjälpte för stunden men jag förstörde mig själv och min omgivning allt mer och mer...
Varje morgon vaknade jag med en klump i magen. Jag visste inte vad jag hade sagt eller gjort kvällen innan men jag hade en känsla av att det inte var något bra, och jag hade alltid rätt. Ångesten höll på att knäcka mig och för att slippa tänka på ångesten så drack jag igen...

Det har inte varit någon lätt cirkel att bryta, men efter års kämpande så klarade jag det.
In på sjukhuset, in på fyllecell, bråk, problem och utnyttjanden. 
Det är därför lördagen känns extra jobbigt, jag var så full igen. Det känns som ett bakslag och nu är jag livrädd att det ska hända igen. Det var bara turen att inget alltför allvarligt hände den kvällen. Vad tänkte jag igentligen när jag följde med en okänd kille hem? Lärde jag mig igenting förra gången då en snäll hjälpsam kille skulle hjälpa mig?!
Tack gode gud att killen från lördagen verkligen var snäll.