Sanningen är inte vacker.

Idag fyllde du år. Jag hade hoppats att du  i alla fall kunde ge mig en timme av den dagen.
Problemet med hopp är att man ofta står där i slutet av dagen besviken.

Din släkt var hos dig stor del av dagen och även några av dina vänner.
Jag vet att det inte vore lämpligt för mig att dyka upp där när din släkt var hos dig. 
Jag tror fortfarande inte en enda i din släkt har hört talas om mig, inte ens din bror.
Det gör ont på sätt och vis. Vågar du inte stå för att du träffar mig eller vill du undvika allt ordet seriöst snuddar vid?

Jag skulle aldrig begära att du presenterade mig för din släkt, men om du bara visste hur mycket det skulle betyda om du bara kunde nämna mig för din bror.
Vissa av dina vänner vet om att du träffar mig och det känns bra att jag fått träffa vissa av dem, men vad är det att komma med efter snart ett års tid..



Just när jag tror att vi börjar gå framåt och jag ser hopp för dig och mig så får jag suga på den sura karamellen. Det är den smaken som får mig så matt, irreterad och besviken att jag bara vill lägga ner allt.
Men jag kan inte, jag tycker för mycket om dig. (!!!!)
Jag har aldrig kännt såhär för någon annan och rädslan för att jag aldrig kommer att kunna göra det heller får mig att aldrig vilja släppa taget.

Nu kommer vi båda ha semester på enskilt håll.  Två och en halv veckor utan en skymt av varandra, (utan att ens prata med varandra?)
will it make us or will it break us?